hatarallasombloggar

Känner mig inlåst i en hiss vid ett våningsplan som

inte syns till. Kan inte ta mig ur den hur jag än gör,

Varken upp eller åt sidorna för jag ser ingen dörr ut

till det fria. Det finns ingen varningsklocka jag kan

använda mig av för de är ingen riktig hiss men det

är ändå på riktigt. En riktig hiss kan ta dig till en annan nivå,

Inte en annan plats men åtminstonde så kan du ta dig

ur den. Att känna sig inlåst, instängd, en klaustrofobisk
obehaglig känsla som inte går kan gå ur en. Det är mer
jag som måste ta klivet ut ur en hiss utan dörr. Det är
inte bara en  trång hiss utan dörr. Det är en hiss med
ett lutande golv som vrider sig efter hur jag står och
ligger. En uppförsbacke som vägrar ta slut. Ett rullband
som rullar snabbare i motsatt riktning mot vad jag går.
Tanken och rädslan att ramla finns inte kvar då jag känner
 mig så långt ned att fallet inte skulle kännas då jag är
så långt ned man bara kan komma.  Väggarna kommer
bara närmre och närmre för varje dag som går och du
försvinner bara längre och längre bort.